När jag började skriva här på bloggen höll jag och herr Livslevandes på att intensivspara pengar och betala av skulder för att göra det möjligt för honom att gå i pension vid 61 års ålder, till 1 januari 2019. Han har pratat om det i åratal, och det har varit en del av vår långsiktiga planering i… evigheter, känns det som.

Så i år har vi gått in i detaljplanering, och faktiska förberedelser för det stora steget. Det svenka pensionsystemet är inte så enkelt som det en gång var (jobba, bestäm dag, meddela arbetsgivare och Pensionsverket och du är pensionär). Nuförtiden finns det alternativ, en massa alternativ. Man kan ta ut en del pengar nu, och andra sen. En del pengar kan man börja ta ut, och sen pausa ifall du kommer på att du vill jobba lite eller klara dig med mindre, medan andra inte går att hejda om du väl börjat. En del pengar är placerade på marknaden och kan växa – eller krympa – om du lämnar dem kvar, medan andra har fasta utbetalningar…

Herr L gillar inte siffror. Som tur är för honom är han gift med en kvinna (jag) som har goda relationer med sin inre nörd, och med excel-blad. Så jag har räknat fram alla möjliga olika scenarios och sammanställt dem i diagram, så att herr L kan få en bild av vilka val han har.

Men problemet med framtiden är att den inte är speciellt förutsägbar. Det här – att göra ekonomisk planering för resten av livet – det är ju bara gissningar! Och varje gissning påverkar allt annat. Ta bara det absolut grundläggande: hur lång är en livstid? Borde han kanske ta ut maxbelopp de första 15 åren, och sen leva på minimum under de sista åren? Men han är bara 61 år och vid god hälsa, och numer säger man att 70 är det nya 50 – kanske han vill resa och göra kostsamma saker vid 85 också? Eftersom vi bor i Sverige behöver vi i alla fall inte planera för eventuella mycket höga sjukvårdskostnader, eftersom det är skattefinansierat till största delen. Eller det är det idag i alla fall. Vem vet vilken värld vi bor i om 25 år… Men en del antaganden måste göras, och en förändring i Sveriges socialförsäkringssystem händer inte över en natt. (Eller så gör det det, men då har sannolikt hela penningsystemet kraschat, och då spelar det här ingen roll hur som helst.)

Så, grundförutsättning 1: livet fortsätter ungefär som nu, med bara gradvisa förändringar. Och grundförutsättning 2: han förblir pigg och vital till 80, men sen blir han lite mindre äventyrsbenägen. Utifrån det lyckades jag hitta ett sätt (förhoppningsvis) maximera inkomsten under de första 20 åren. Ser bra ut på papper i alla fall… Och så har vi en plan.

Eller snarare hade… för när vi började fundera på allvar, så blev det verkligt på ett sätt som det inte varit tidigare. Och i oktober, när herr L firade sin 61:a födelsedag, så kom han fram till att han nog inte ville gå i pension i alla fall, inte på heltid. Han bestämde sig för att gå ner på halvtid istället. Hans arbetsgivare ville gärna ha honom kvar, så det löste sig bra. Och från 1:a januari kommer han att jobba 2 dagar i veckan (jo, det är halvtid; skiftgång med långa dagar). Eftersom jag fortsätter jobba min halvtid på tre dagar i veckan, och hans arbetsdagar sammanfaller med mina, så kommer vi att ha mycket gemensam fritid i alla fall.

Även om det innebär att alla mina beräkningar nu redan är inaktuella, så tror jag att det var ett klokt beslut. Jag tror att det är ett stort steg att gå från att jobba heltid till att inte jobba alls. Ekonomiskt innebär hans halvtidslön att han får ut ungefär det vi beräknat att han skulle ta ut i pension, så det påverkar inte vår vardagsekonomi. Enda skillnaden blir att hans pensionspengar kan vara orörda ett litet tag längre, och det brukar vara bra (om det nu inte kommer en ekonomisk katastrof, förstås).

Så 2019 blir ett första steg mot ett nytt sätt att leva för oss. Jag ser verkligen fram emot det!

Saker jag är tacksam för: att Sveriges pensionssystem (även om det är krångligt) fungerar. Att herr L är frisk nog att välja att fortsätta arbeta. Att vårt sparsamma sätt att leva ger oss möjligheter. Att vi kommer att få mer ledig tid tillsammans.