Vårt garage är herr Livslevandes. Kanske inte tekniskt sett, men i praktiken. Jag får gå in där och hämta saker om han inte är hemma, jag får parkera bilen därinne – men jag får inte flytta på något. Det är hans utrymme. Det är där han jobbar på sina projekt, som ofta har med trä och metall att göra (han är händig). Resten av huset är vårt.

Mina verktyg är mer av den teoretiska sorten, och kräver inte så mycket utrymme. Det jag behöver är ostörd tid. Eftersom herr L har ett skiftarbete och inte jag, så har det inte varit något problem. Det var först förra året, när herr L fick ett rejält diskbråck och blev sjukskriven ett par månader som jag insåg att jag faktiskt inte hade något eget rum.

Herr L gillar bakgrundsljud. Det första han gör när han kommer in i köket på morgonen är att sätta igång radion medan han läser morgontidningen. Sen går han in i tv-rummet för att se morgonnyheterna – men lämnar radion i köket på.

Jag å andra sidan, föredrar att vakna till mina egna tankar och lämna omvärlden utanför ett tag. Jag vill skriva i min anteckningsbok, och planera dagen lite innan jag släpper in världsnyheterna. Vardagsrumssoffan där jag brukar börja min dag är strax intill tv-rummet, och vardagsummet är öppet mot köket… så jag har inget försvar mot den ljudström han sprider omkring sig. Efter flera perioder av utmattningssyndrom har jag svårt att stänga ute oönskade ljud. Jag försökte lyssna på musik med hörlurar på medan jag skrev, men det fungerade inte så bra. Lägg sen till vår pågående planering för herr L’s pension till nyår – det var då jag insåg att jag inte vill ha det så här varje morgon i resten av mitt liv…

Jag pratade med herr L om det, och när han väl var medveten om problemet så gick han genast in i problemlösningsläge. Han prövade att låta bli radion – men det är så inrotat i honom att det inte gick. Vi testade trådlösa hörlurar till TV:n, men det blev inte heller bra (de fick hans öron att värka). Så vi landade i att skapa mig ett eget utrymme.

När pojkarna flyttade hemifrån gjorde vi om en del av ett av sovrummen till mer plats till herr L’s garage, och den andra delen till förråd. Kanske förrådsdelen kunde bli mitt utrymme? Men väggen till garaget är tunn, och när han är därinne spelar han radio mycket högt… och var skulle vi i så fall förvara säsongsgrejerna vi har i förrådet?

Flytta TV:n tillbaka till vardagsrummet och ge mig det rummet? Men väggen är ju lika tunn åt andra hållet. Och det är väldigt skönt att ha ett rum för att lyssna på musik och umgås utan tv.

Vårt sovrum, då? Det används ju bara på nätterna. Kanske vi skulle kunna göra om sängen så att den går vika undan på dagarna, och på så sätt skapa mig ett utrymme där? Genomförbart, men varken billigt eller enkelt…

Till slut landade vi i att röja ur friggeboden på tomten och rusta upp den till ett rum åt mig. Vi la in lite extra isolering i golvet, ljusade upp den gulnade furupanelen och installerade infravärme. Min syster hade en gammal fåtölj jag fick ta, min svägerska hade ett litet skrivbord hon ville bli av med… Vi köpte en begagnad, renoverad laptop. Och här sitter jag nu, in mitt nya utrymme.

Jag har ett eget rum! Det var ett tag sen sist. När jag växte upp delade jag rum med mina syskon tills jag var 10. Sedan hade jag eget rum under 10 års tid, först hemma hos mamma och pappa och sen medan jag pluggade på lite olika ställen. Sen mötte jag den man som skulle bli far till min son, och han flyttade in hos mig. Vår son kom, och sen vår skilsmässa. Som ensamstående förälder hade jag väl mitt eget rum på sätt och vis, eller i vart fall min egen tid i vår lägenhet när han hade somnat. Stället var vårt, inte mitt – han hade sitt eget rum.

Och sen, när min son var 8 år, så träffade jag den underbare man som snart skulle bli herr Livslevandes, och vi flyttade in i hans hus. Där vi fortfarande bor kvar, herr L och jag. Fast på den tiden bodde våra båda söner hos oss (herr L hade också en då 8-årig son, som bodde hos oss varannan vecka). Det kändes viktigast då att pojkarna hade sina egna rum, jag och herr L delade ju säng. Huset är inte stort, men med lite kreativa nyttjanden av utrymme så fick vi plats. Och sen flyttade de ut, och herr L började jobba skift… Jag vet inte om det är en kvinno-grej att nöja sig med utrymmet som blir över? Det var i alla fall vad jag gjorde. Tills nu.

Jag är en introvert person. Jag tycker om att vara med människor – jag kan till och med trivas i centrum av uppmärksamheten ibland. Men jag behöver tid för mig själv för att ladda batterierna. Jag behöver tid att fundera för att fungera bra. Det har jag alltid vetat, men under stressiga perioder har jag glömt det. Att ha det här rummet dit jag kan gå och stänga dörren om mig är himmelskt!

Denna november är den första månaden som Lyan (jepp, jag kör klassiskt namn) är fullt användbar, eftersom vi precis fått till värmen. Jag har gjort ett schema till mig själv, för att komma in i vanan att använda utrymmet. Vad ska jag göra med det? Skriva i min antecknings/dagbok, absolut. Möjligen skriva mer också här på bloggen, och andra saker. Läsa. Jobba med mina foton. Träna körsånger… Jag försöker faktiskt just nu att INTE bestämma vad jag ska göra här, utan låta det växa fram. Jag berättar när jag själv vet!

Saker jag är tacksam för: At jag är gift med en man som verkligen anstränger sig för att ta hänsyn till mina behov och önskemål. Att jag har det så välsignat bra att jag bor i ett rikt land, och på ett ställe där det finns gott om utrymme. Och att vårt sparsamma liv gör det möjligt att göra det vi verkligen vill.